(långt inlägg med sammanfattning i slutet)
Nu var det äntligen dags för operation!
Det var den 17 juli som jag packade ned allt jag skulle ha med mig i min stora väska och försökte förbereda mig psykiskt inför morgondagens ingrepp. Jag och min syster Jenny fick sova på hotell den här natten. Jag hade fått information om operationen under ett möte som jag var på innan. Där förklarade läkaren hur det såg ut inför operationen och hur den skulle gå till samt info om eftervård och rehab.
På mötet pratade läkaren om att tumören antingen växte i matstrupsväggen eller utanför matstrupen, det var svårt att se på röntgen. Nu i efterhand vet vi att den växte i matstrupsväggen. Han förklarade hur de skulle göra under operationen. Ett vävnadsprov ska tas först och främst. Så Jag skulle bli sövd och sedan skulle de gå in med verktyg till tumören och ta en bit vävnad som de senare skickade iväg på snabbanalys. Visade det sig att det bara var en fast tumör så skulle sövningen förlängas och tumören ska tas bort. Om det visade sig att det var en tumör som hade spridit sig skulle jag bli väckt och blivit behandlad med cellgifter och strålning istället.
Klockan 6.15 gick taxin till sjukhuset! Viket betyder att jag var uppe redan kl 05.00 för att ta en dusch med bakteriedödande tvål. När vi kom till sjukhuset gick vi till operationsförberedelseenheten och där jag fick byta om till operationskläder och lägga mig i en säng. Därifrån åkte jag ned till operation helt ovetande om operationen skulle ta 1 timme eller 6 timmar. Syrran var med mig hela tiden och fick sätta på sig en sån där rymddräkt(som vi kallar det) innan vi rullade in i operationssalen. Usch vad nervös jag var när det väl gällde. När de började spruta in narkosmedlet skyndade jag mig att säga "jag älskar dig" till syrran. För man vet aldrig vad som händer under en såpass allvarig operation som jag kanske skulle genomgå.
Jag fick ur mig orden och förväntade mig att syrran skulle säga detsamma men jag hörde aldrig nåt. Fick panik men 5 sekunder senare sov jag.
När jag vaknade ur narkosen var det kväll, vilket betyder att operationen genomfördes. Den tog 5 timmar att genomföra så totalt tog allt 6 timmar med vävnadsprov och operation.
Jag hade väldigt ont när jag vaknade och när jag kollade ner på mina händer såg jag att jag har flera nålar och slangar överallt, EKG mätare, pulsmätare och allt vad det nu var. Tro det eller ej men nålar är det värsta jag vet! Man brukar vakna upp på uppvaket men jag vaknade på intensivvårdsavdelningen eftersom jag hade väldiga smärtor. Där låg jag i ett dygn innan det var dags att få komma upp till kirurgavdelningen där jag skulle få ett eget rum!
När det var dags att åka upp till avdelningen från intensiven frågade en sköterska om jag ville att någon anhörig skulle komma förbi. Jag ville att min bror Mike skulle komma, han bor här i Uppsala. Han kom precis när jag var på väg till avdelningen så han satt här med mig inne i mitt rum. Minns att han var här men jag minns inte att jag såg honom. Hade så frukansvärt ont och var så hög på läkemedel så det är inte så konstigt att minnet sviker.
Jag minns att jag låg på kirurgavdelningen i några dagar med extra vak, alltså en person som satt med mig i mitt rum 24/7 för att hålla koll. Mina infektionsvärden steg och febern kom krypandes. Syresättningen sjönk och kroppen tog inte upp tillräckligt med syre. Tillslut landade febern på 40 grader och det var dags för läkarna att göra något åt det. Jag minns inte vad som hände nu mer än att det blev lite panik och bråttom att få ner mig till intensivvårdsavdelningen igen. Det blev stora komplikationer efter operationen som de trodde hade gått utan problem.
När jag låg på intensiven blev jag opererad ett flertal gånger. Har ärr överallt så jag vet att det är många gånger men jag vet inte exakt hur många gånger, jag får återkomma om det. Kräktes även varje dag av smärta.. Men hur som helst så hade det blivit läckage. Först i ett dränage som gick in till lungan så jag fick akutopereras på grund av det, så de fick byta till ett nytt dränage på grund av att det började läcka in vätska både inne i lungan och utanför.
Sedan minns jag att en operation blev av för att jag hade fått en varklump i ena lungan som måste tas bort snabbt innan lungan packade ihop helt. Tiden på intensiven var hemsk! Det enda jag minns är att jag skrek av smärta och att jag sa att jag ville skjuta mig själv. Och jag lovar, hade jag haft tillgång till ett vapen så hade jag inte tvekat en sekund på att trycka av. Så illa var det. Önskar ingen denna hemska smärta jag hade. Och inte nog med det så fick jag stå ut med denna smärta i en hel vecka innan det värsta la sig. Denna vecka(även senare) hälsade syster Jenny och Birgitta på mitt i allt elände. Är väldigt tacksam att jag har dem vid min sida. TACK 💗
På intensiven med respirator
När man ligger på intensiven här i Uppsala får man en pärm, en slags dagbok(⬇️) där personalen skriver hur dagarna är och där de även lägger in bilder som de tagit på alla framsteg man gör. (innehållet i denna kan jag visa i ett annat inlägg) På grund av denna har jag fått läst att jag låg i respirator några dagar för att jag inte klarade av att andas själv. En stund var jag vaken när jag hade den på och det var en väldigt skum känsla för den andades åt mig! Den tryckte in och drog ut luften i mina lungor och det var riktigt konstigt.
Efter dessa dagar räckte det med andningsmask och syrgas(⬇️) tillslut. Vilken var riktigt skönt! En person som har klaustrofobi skulle få panik av att ha respiratormasken på kan jag säga. Under tiden jag endast behövde dessa masker på mig opererades jag fler gånger. De fixerade alla dränageslangar flera gånger och detta har de gjort ända tills nu så jag har varit med om massor med dränageoperationer!
Syrgasmask
Tillbaka till avdelningen
Efter en vecka på intensiven var det dags att flyttas tillbaka till avdelningen. Smärtan fanns fortfarande kvar men efter en månad hade det värsta släppt så nu känns det rätt okej ändå. Men under dessa veckor som jag har legat på avdelningen har jag opererats flera gånger till. En gång opererades jag på grund av att en dränageslang ramlade ur lungan när jag var ute och gick en promenad i korridoren, helt sjukt. Jag blev tvungen att få en ny. Jag fick byta plats på dränagen flera gånger för febern (som jag haft sen intensiven) gav sig inte, och det gjorde den inte för att det fortfarande var vätska i lungan som behövde komma ut som dränagen inte nådde riktigt. Därför blev läkarna tvugna att byta plats på dränagen så att dom fyllde sin funktion. Jag blev även insatt på antibiotika igen.
Nu i dagsläget är febern borta men jag har fortfarande antibiotika. Kräks inte längre av smärta men ibland kommer det upp ändå fast på grund av illamående. Jag får blodförtunnande sprutor i låren fortfarande. Dom brukar man ha i ungefär 2 veckor efter operation och eftersom jag opereras varje vecka så förlängs tiden. Har nu fått denna spruta i 49 dagar, jag som är nålrädd.😁
Nu känner jag att det här inlägget blev väldigt långt så jag avslutar här. Finns inte så mycket mer att berätta om tiden som varit eftersom mitt minne sviker.
Lite sammanfattning kommer här:
- Låg på intensiven första dygnet för extra övervakning pga smärta.
-Blev flyttad till kirurgavdelningen och sov där i 3 dygn med extra vak, en personal i mitt rum 24/7.
-Febern och infektionsvärderna steg, blev tillbakaflyttad till intensivvårdsavdelningen.
-Opererades minst 8 gånger, dränagefix och tömma lungorna.
-Kräks varje dag på grund av smärta.
-Kom tillbaka till kirurgavdelningen efter en vecka på intensiven.
-Opereras flera gånger till på grund av vätskan i lungorna. Smärtan börjar avta.
-Dränagen har strulat så dessa har blivit utbytta.
Några bilder på hur sönderskuren jag är och på dränageslangar.
